Stockholms slott skiftar sten

Stockholms slotts fasader är i uselt skick trots alla konservatoriska ingrepp under 1900-talet.

Stockholms slotts fasader är i uselt skick trots alla konservatoriska ingrepp under 1900-talet. Nu krävs restaurering med omfattande byte av fasadsten, men även restaurering av yrkeskunskaperna för att kunna genomföra bytet som kommer att pågå i hela tjugotvå år.

Stockholms slott. Färdigbyggt 1754. Innan fanns borgen Tre Kronor som brann ner nästan helt 1697.  Nicodemus Tessin den yngre fick i uppdrag att göra ritningar till ett nytt slott och efter hans död i början på 1700-talet tog Carl Hårleman över. Idag är inte slottet regentens bostad längre utan innehåller mest kontor och representation. Interiört omfattar slottet upp emot 1800 rum, varav 660 med fönster.  Flera museer finns inrymda och en del visas för allmänheten. Som symbol för Sverige och Sveriges historia är slottet förstås viktigt. Men nu håller slottet på att falla i bitar och något måste göras.

Statens fastighetsverk (SFV) har nu startat processen – en helrenovering av hela stenfasaden. Det blir den största restaureringen av slottet på över 100 år. Den senast riktigt omfattande restaureringen gjordes kring förra sekelskiftet då en stor del av stenarna byttes ut. Den första etappen av arbetet har redan inletts på norra fasadens östra flygel och beräknas vara färdig vintern 2011/2012.

SFV har förstås inte bara hand om Stockholms slott utan förvaltar även andraslott och kungsgårdar, teatrar, museer, ambassader runt om i världen och en sjundedel av landets  skog och mark. Kort sagt ett fastighetsbestånd med de mest spännande byggnaderna både i Sverige och utomlands. Alltifrån fyren Pater Noster, Moderna Museet och Tessinska palatset till Dramaten. Ett axplock av magnifika byggnader som alla kräver ett fint arkitektoniskt handlag och finess. Stockholms slott är förstås ett av de mest prominenta objekten – om inte det med den allra högsta profilen. Själva den arkitektoniska symbolen för Sverige om man så vill. Stenarna i slottets fasad utgörs till en tredjedel ungefär av sandsten, varav sockeldelarna  kommer ifrån Roslagen och resten ifrån Gotland. Sandsten har den egenskapen att den lätt vittrar och den processen har nu gått så långt att det inte finns någon annan utväg än att byta ut stenarna. Inte bara stenarna utgör problem utan även kramlorna, som är avsedda att hålla fast sockelstenarna, rostar och expanderar med följd att stenarna spräcks inifrån. Stenarna har vittrat så långt att det finns risk för att bitar ramlar ner och kan orsaka personskador. Man har redan klätt in delar av fasaden med skyddsnät för att förhindra direkta risker. Vi frågar Lotta Günther, som är fastighetsförvaltare för SFV, om projektet: –

Vad är de största utmaningarna med slottsrenoveringen?
– Den största utmaningen är byta större mängder sten än vad som gjorts tidigare under 1900-talet då man i stor utsträckning valde att konservera mer. En lovvärd ambition som ledde till att mycket originalmaterial finns kvar, men som också tyvärr lett till att vittringen nu nått en sådan omfattning att stenar kan falla ner och utgöra risk för personsäkerheten runt slottet.

En stor utmaning ligger i att hitta en ersättningssten som är lik den befintliga gotländska sandsten men som har bättre tekniska egenskaper. Vi har också ett digert arbete med att hitta kompetenta stenhuggare och montörer då denna yrkeskompetens i det närmaste gått förlorad i Sverige under efterkrigstiden. Att återuppbygga denna kompetens är också ett omfattande “restaureringsprojekt”. –

Vad är det mest spännande som skett hittills?
– Vi har för första gången demonterat så stora mängder fasadsten att vi fått en överblick över bakmuren och hur fasaderna är uppbyggda rent byggnadstekniskt och vi häpnar över hur man under 1700-talets början kunde åstadkomma detta – både över de enorma storleken på stenblocken och över den hantverksskicklighet med vilket det är utfört. Spännande, men mindre roligt har också varit att upptäcka omfattande fuktskador och sprickbildningar i den bakomliggande tegelmuren. – Hur har relationerna i projektet fungerat?
– Ett så här stort projekt med komplexa frågor kring teknik, restaureringsideologi, ekonomi och tid år förstås krävande för alla inblandande. Jag tycker att vi har lyckats engagera oerhört kompetenta projektmedarbetare – både konsulter och entreprenörer – och att projektet präglas av prestigelöshet och bra samverkan.

{loadposition artikel-9} -Vilka ingår i konsultgruppen för projektet?
– Andreas Heymowski från HOS arkitekter är generalkonsult och slottsarkitekt.
Projekteringsledare har Malin Myrin frånTyréns varit och som stenspecialist har Mikael Traung anlitats. Konstruktör har Hans Lanevik från Tyréns varit.: Marianne Johnson har varit byggnadsantikvarie i projektet och för byggledningen har Tor Andersson och Håkan Wickström, Forsen projekt, svarat. Slutligen har Sh bygg varit generalentreprenör för projektet med platschefen Anders Liberg i spetsen, avslutar Lotta Günther.

Innan projektet kunde starta gjordes en omfattande inventering av stenfasaden. Hela fasaden skannades och varje sten mättes upp. Hela fasaden är littrerad, vilket betyder varje sten har sin unika sifferkombination så att man vet exakt var den hör hemma. Fasaderna har skannats och Elias Andersson från HOS Arkitekter har gjort nya ritningar. Varje sockelsten väger runt ett kvarts ton. Att flytta en sten av den här storleken kräver två man och tar upp till en dag. Stendemontering är ett tungt och tidskrävande arbete.

En del stenbearbetningar görs på plats vid slottet. Men den större delen av den sten som ska lagas fraktas till entreprenören Sh byggs verkstad och de nya elementen huggs antingen där eller i Tyskland. Sockeln tas ner skift för skift och kramlorna ersätts med rostfria kopior. Ny gotländsk sandsten ska i stort ersätta ursprungsstenarna. Men på särskilt utsatta lägen byts gotlandsstenen mot kvartsbunden tysk sandsten som inte är lika känslig.

Men ingen vet ännu om det finns tillräckligt med gotlandssten – den bryts inte längre i någon större omfattning. Gamla stenbrott på Gotland kan behöva återöppnas. Det väcker också frågan om stenhuggare måste utbildas. Även om allt inte ska bytas är stenytan nästan tio tusen kvadratmeter, och därtill pryds fasaderna av runt tusen statyer och figurer. All sten som ska nyhuggas behöver handhuggas eftersom ögat tydligt uppfattar skillnaden mellan maskinhuggen och handhuggen sten.

Stenfrågan är förstås viktig tycker Henric André från Sh bygg. Det har inte gått att få tag i så mycket inhemsk sten som krävts för hela projektet.
– Vi har hittat lite sten, men inte så det täcker hela behovet. Vi måste ta in sten utifrån också, säger han.

Ett sådant projekt ställer höga krav på nivån på hantverkskunskaperna. Sh bygg är ett av Sveriges äldsta stenföretag med mycket hög kompetens och de arbetar aktivt med att höja stenkompetensen i landet, även för andra yrkesgrupper än hantverkarna. Slottsprojektet är ett utmärkt tillfälle att samla ihop den kunskap som finns på det här området. Ett sånt här projekt kan inte mekaniseras så mycket, utan är väldigt hantverksbaserat. Då är det av yttersta vikt att det utförs på ett bra sätt.

Henric framhåller att det varit viktig med en samsyn mellan intressenterna om projektet och att det viktigaste är att bevara kulturarvet. Det är oerhört viktigt att det finns en dialog mellan konsulter, hantverkare, beställare och entreprenörer för att projekt av den här typen ska bli bra menar han.
– Projektet, som vi fick på grund av vår kompetens, har också lett till att vi fått ännu djupare kompetens än tidigare då projektet dragit till sig duktigt folk från flera håll. Sh bygg har också kunnat vidareutbildat sin personal och utbildat ny personal.  Projektet har också utmanat oss hela tiden då vi inte kunnat förbereda oss på vad som finns bakom fasaden. Vi har upptäckt saker hela tiden som gjort att vi fått lösa saker direkt på plats. Bara att fatta beslut om vad man rent konkret ska göra med ett stenblock på 1,6 ton är en sådan fråga.

Slottsarkitekten Andreas Heymowski menar att de största utmaningarna med att arbeta med slottet är dess obestridliga betydelse som portalverk i svensk arkitektur, residens för vårt statsöverhuvud och dess skala och dominans i stadsbilden som gör att allt man företar sig med byggnaden får stort genomslag.

– Vilka aspekter är du mest nöjd med i projektet hittills? – Den gedigna kunskapsunderbyggnad som i flera års tid föregått projektstarten och den kompetenta skara specialister som finns samlade i projektgruppen. 

– Vilka är de svåraste tekniska komplikationerna hittills? – Demonteringen av den mycket omsorgsfullt kramlade stenen blev betydligt mera komplicerad än jag trott.

– Hur gör ni vägningen mellan det rent antikvariska och modern byggnadsteknik? – Använder traditionella material och metoder men inte in absurdum. Där de inte fungerar, som vittringsbenägen gotländsk sandsten i extremt utsatta lägen, eller kramlor av rostande järnsmide, byter vi dem mot något lika beprövat men bättre.

 – Finns det ställen där ni helt enkelt inte vet exakt hur det “borde” se ut? – Om vi talar om den estetiska ytan, inte om tekniken inunder, är det mycket lite som vi inte vet. Det kan vara sådant som bortfallna delar av skulptural utsmyckning. Men i övrigt är slottet en byggnad som exteriört i förhållande till sin ålder, snart 300 år, förändrats ytterst marginellt.

Nästa steg för slottet blir en programhandling för slottets puts. Frågan om putsens färg kommer då att behandlas.
– Nuvarande puts från decennierna kring mitten av 1900-talet är tekniskt sett i mycket gott skick och i de tidiga etapperna av de mer än tjugoåriga fasadrestauringsarbetena görs ingenting åt putsen utom lagning av (mycket få och små) skador. Med tanke på senare etapper har ett utrednings- och programarbete kring putsen inletts och jag vill inte föregripa dess resultat. I arbetsgruppen finns tekniker, arkitekter och konstnärer och alla aspekter på putsen studeras. Klart är att slottets symbolvärde och betydelse för stadsrummet gör att faktorer som kontrast kontra enhetlighet, ljust kontra mörkt, är lika viktiga för upplevelsen av slottet i sin stadsbildskontext som den ena eller andra kulören.

Sedan 1890-talet har slottsfasaderna Oscar II:s bruna färg, men nyansen har med tiden blivit allt mindre orange. Men vilken är det restaureringsideologiskt mest korrekta färgen? Ska man återskapa den tidiga rosa färgsättningen från slutet av 1600-talet eller den ljusgula som var aktuell när det nuvarande slottet stod klart på 1750-talet? Eller ska man behålla den ljusbruna som tillkom vid en restaurering i slutet av 1800-talet, då avsikten var att slottet, Riksdagshuset och Operan skulle harmoniera? Frågan har debatterats tidigare och det ska bli intressant att se vad som sker denna gång. Utredningen får komma fram till det optimala svaret.

Stockholms slotts stora renoverings första etapp är i full gång och runt femtio personer är i arbete varje dag med den. Det gäller att balansera rent antikvariska hänsyn med konstruktion, hållbarhet och alla arkitektoniska aspekter för att åstadkomma en slottsfasad som både blir vacker och som kan borga för att Stockholms slott även i framtiden ska kunna erbjuda huvudstadens invånare och gäster ett fint stycke klassisk arkitektur. Om tjugotvå år får vi se hur det blir när det blir klart. Vi är blott i början av den processen ännu.